Våga stanna kvar...

Älskade nu är det lugnt,
alldeles nyss så tungt.
Det kan vara svårt att förstå,
den oro som plågar dig så.
Du vandrar, plockar och söker,
tror det är trygghet du behöver
och jag försöker.
Älskade jag känner mig trött,
denna tid är den svåraste jag mött.
Kan inte berätta för dig hur jag mår,
känns som att jag ensam står.
Vi kan vissa stunder prata om det som var,
de minnena finns oftast kvar.
Men här och nu är svårt,
det saknar jag, känns så hårt.
Älskade jag njuter av de ögonblick
när jag ser glimten i din blick.
Då du "är här"
det är stunderna som bär.
Jag har inga svar
om den framtid vi har.
Men vad som än händer
får vi ta en dag i sänder.
Älskade det är lugnt nu
så jag passar på att vila en stund... ❤️

Jag skriver ibland utifrån den person som lever i den värld där minnet bleknat och ibland försöker jag sätta ord från den anhöriges perspektiv. Allt utifrån de möten med människor som berör mig och berättar om sina känslor. Har ni också känt att ibland kan man verkligen känna andras tankar, smärta, glädje och sorg fysiskt? Jag tror det är sådana möten som gör att jag på något sätt får ner det i skrift. Jag tänkte på några samtal jag haft med anhöriga och försökte sätta ord på några av deras känslor. Jag är på sista terminen nu av min utbildning och det har blivit många tankar och fördjupningar i vissa områden. Något som bara blivit större är min önskan att få vara en röst och göra skillnad för den demenssjuke och att även få finnas för de anhöriga. 

Till dig som har någon i din närhet som lever med demenssjukdom så skulle jag vilja uppmuntra att våga stanna kvar. Många anhöriga upplever att de blir så ensamma och isolerade för att medmänniskor drar sig undan. Kanske för att man inte vet hur man ska bemöta men du behöver inte alltid veta, bara vara medmänniska räcker långt. Absolut finns det saker att tänka på i mötet men att fortsätta se personen bakom sjukdomen är viktigast. Sen att den anhörige får gemenskap av dig är så värdefullt.

Till dig som är anhörig och känner igen dig i dikten så vill jag säga att du är inte ensam även om du känner det så. Våga dela med dig av dina känslor och situation till dina vänner, bär inte alla tankar själv. Det finns även i många kommuner ett fantastiskt anhörigstöd som är för din skull. Genom sociala medier grupper för anhöriga där man får dela tankar och funderingar. 

Det finns så många som är berörda och jag tycker det är bra att det skrivs mer, sprids kunskap på olika sätt och mina dikter får vara mitt sätt. Tack för att du tog dig tid att läsa och har du någon fundering eller fråga så hör av dig på något sätt så kanske jag kan vara till någon hjälp. 

 

Kram S ❤️

 

Kommentera här: