I mötet tänk på...

Jag förstår att det inte alltid är alla som förstår mina dikter men när någon gör det blir jag så varm i hjärtat. Just denna dikt kom till idag och jag fick läsa upp den för mina klasskamrater som också jobbar nära de människor som jag själv gör. Där demenssjukdomen gör att hjärnan inte fungerar som den brukat göra och där även personligheten kan förändras.
Man kanske säger och gör saker som man aldrig skulle ha gjort förut när de "normala" spärrarna i hjärnan var hela. Här gäller det att vi oavsett om vi möter dessa inom vården, bekanta eller på annat sätt bemöter dem på ett värdigt och ödmjukt sätt. Mitt hjärta brinner och känner så för dessa människor och jag önskar att forskning och kunskapen skulle gå så mycket snabbare inom detta område. Vi har så mycket att lära av varandra och det jag vill skicka med idag som ett litet tips är att när du möter någon som inte längre minns dig, så kom ihåg att du minns honom/henne.
Fråga inte kommer du ihåg mig?
Här kommer några exempel på hur man istället kan säga.
-Hej Kalle det är Susanna 
-Hej mamma det Maria
-Hej farmor det är Sara
Då ger du personen en chans att veta vem du är, aha det är min dotter och
hon behöver inte få den jobbiga känslan att jag kom inte ihåg min egen dotter, bästa vän osv.
Ja ni vet ju själv lite hur det känns när någon kommer fram på stan och börjar prata med en och hjärnan går på högvarv och man undrar vad är det människan heter? Jag vet ju så väl men det kopplar liksom inte.
Det är ju en lindrig upplevelse för oss men kan ändå ge en liten aning om känslan som dessa personer möter många gånger på en dag.
Här har jag försökt sätta ord på hur det kanske kan kännas.
Läs sakta och fundera gärna om det kan vara så här.
Var så länge sedan jag skrev något som berör mitt yrke och det känns viktigt att få dela med mig av den biten också.
Här kommer den.
 
Kanske ingen förstår
hur jag mår,
fasaden rämnar
och vänner lämnar.
Censuren försvinner,
inget som påminner.
Döm mig inte för hårt,
det är så svårt.
I min värld känns det rätt,
hjälp mig hitta sätt.
Ser ni tendenser,
ge mig gränser.
Jag är inget problem
men min hjärna är sjuk
så i mötet med mig,
var ödmjuk.
Gå med mig på vägen,
möt mig i alla lägen.
Du kommer förstå
att det blir lättare då.
Jag tror jag gör
som sig bör
men ibland blir det fel
när jag egentligen
ville vara en del.
Ge mig
uppmuntrande ord,
se mig för den jag är
och det jag kan,
då kan vi
i slutändan se,
att vi alla vann... 
 
 
Tack för din tid 💗
Kram S
 
 
 
 

Kommentera här: