Ibland snubblar man...

Ja tänk att det skulle behövas till en stukning för att skriva ett inlägg. Det kom lite tankar när jag sitter här med mina frusna sojabönor och tittar på mina fot som dessutom hade behövt lite kärlek och omsorg för länge sedan.
Jag har minsann hunnit gräla på mig själv också lite lagom för hur kan jag ens komma på tanken att jogga i mörkret på ronningen där det inte finns en lampa så långt ögat kan nå, jag som inte ens kunnat jogga på flera år men jag blev helt plötsligt så sugen. Dumt, ja jag vet! 
 
Det var nu jag tänkte på livet och att här snubblar vi också ibland. 
Vissa gånger när omständigheter slår till med all kraft och slår undan fötterna helt och man faller platt ner. Då jag funderar på hur ska jag kunna resa mig igen, om jag orkar och vill. 
Fast det är inte skönt att ligga kvar i det jobbiga för länge, man kan inte se så mycket av det fina runt omkring så jag reser mig en bit i taget tills jag står igen. Många av dessa gånger har jag fattat mod och räckt ut en hand och fått hjälp att resa mig. 
Andra gånger så har jag valt vägar som innehåller många gropar och utmaningar. Det har inte varit enklaste vägen att gå men jag visste vad målet var så det var värt några snubbel på vägen. 
Det finns även gånger jag har rusat på, alldeles för snabbt så jag inte ens hunnit med mig själv. Jag springer, springer, snabbare, snabbare och då är det väldigt lätt att snubbla till. 
Tänk att det också finns gånger när jag är så glad, lycklig och är så överväldigad av allt jag ser så jag inte ser var jag går och därför snubblar till men det kallar jag glädjeskutt. 
Ja ni det finns säkert många andra gånger ni tänker på så dela gärna med er. 
Just det jag kan ju inte efter kvällens snubbel glömma att ibland så utsätter man sig för risker trots att huvudet säger en annan sak. 
Samtidigt så tänker jag att så trist om man aldrig vågade ta risker för det hade ju kunnat gå och då hade det ju varit så kul. 
Det blev mina bloggtankar ikväll med foten i högläge och nu ska jag fortsätta titta på programmet med 4-åringarna på boendet, blir varm i hjärtat och önskar fler fick ta del av detta ❤️
Ha det nu gott så snubblar vi vidare i livet tillsammans. 
Ibland behöver man hjälp när man snubblar, kom ihåg det. 
Jag hade faktiskt innan försökt att vinka fast två bilar men de förstod nog inte mitt viftande och försök till stopptecken. Det var dimmigt så de trodde nog bara att mina yviga rörelser var ett sätt att säkerställa att vi skulle synas. Man får inte ge upp så då ringde vi och Daniel blev min räddning ikväll 😊
Tack för att du kikade in, kram S
 
 

Kommentera här: