Vad bär vi med oss...

 
För någon månad sedan var jag och fjällvandrade och fick förklarat för mig hur viktigt det är att inte packa för tungt. Speciellt viktigt om man ska gå en längre tid, då är varje onödig pryl tung även om de bara väger några gram var för sig för tillsammans blir det tungt.
Gäller verkligen att fundera noga vad man packar med för att orka hela färden.
Likaså med livet tänker jag, vi tar ibland med oss alldeles för mycket under resan. 
Perioder kan det verkligen bli mycket som händer, det liksom bara avlöser varandra och det blir mycket att bära. Frågan är vad man kan lämna?
Av allt det goda som sker är det bara att packa med sig för det blir aldrig tungt att bära men däremot allt tråkigt och jobbigt som händer. Att ställa sig frågan om det är min sak att bära? Ja kanske en stund men en del saker kan man definitivt strunta i att stoppa i livsryggsäcken. Det som man egentligen vet inte kommer att tillföra någonting under resan utan som bara tar och inte ger någon matnyttig energi alls. 
Det är verkligen lätt att stoppa i för mycket när jag tänker efter. Jag ska absolut försöka packa ur lite av det jag släpar på i onödan och bara behålla det som är lätt och är gott för mig och mitt inre.
Här kommer en liten dikt som avslutning på mina funderingar. 
 
Kan livets ryggsäck bli för full,
kan tyngden göra så jag faller omkull.
I min ryggsäck finns allt jag mött
som erfarenheter, glädje och sorg
ja allt det vackra
men också det som är stött. 
Jag har packat med
alldeles för mycket
på min färd, 
en del hade jag kunnat lämna
för man behöver inte bära en hel värld. 
Jag försöker tänka på att stanna till, 
inte för att jag måste utan för att jag vill. 
Lyfta av ryggsäcken för en stund,
öppna den och plocka upp något gott,
det finns mycket av det som jag fått.
Jag tittar och väljer först
något som kan stilla min törst. 
Livets vatten som aldrig sinar,
det som kan göra så allt
det frusna inom mig tinar. 
Jag tar även av livets bröd en bit, 
känner mig tacksam att det fört mig ända hit. 
Det blir så gott för en stund,
här i den lugnaste lund. 
Kanske jag kommer till ro och kan vila
innan jag åter måste kila. 
Jag gräver längre ner i min säck
och något sticker min hand,
det gör ont och klämmer åt. 
Det är skärvan som blev av hårda ord
och inget förlåt. 
Den skulle jag inte packat med
för det var bara jag som led. 
Hittar även oron tung som sten,
inte underligt jag blir trött i mina ben. 
Oro och ängslan som bara tog plats, 
packar ur den och tar sats. 
Stegen känns nu lättare att gå
när ryggsäcken åter åker på. 
Nu orkar jag en längre bit
även över backar och snår
för känner att jag bättre mår. 
Jag ger mig nu tid att sitta ner
för att plocka upp av det goda jag har och ser. 
Kärleken, omtanken, vänner, familj och min tro
det blir över tuffa perioder min bro. 
Kommer alltid att fortsätta gå
och jag vill andas i takt med livet
och tacka för att det blev mig givet.
Ryggsäcken den är min
och jag har alltid valet att fylla den
med det jag vill... 💕
 
Tack för att du tog dig tid att läsa mina tankar och jag önskar dig allt gott som livet kan ge. 
Packa inte din ryggsäck för tungt, en del kan man verkligen lämna och fylla den med allt fint som händer runt omkring dig istället. Spara plats till det du mår gott av istället och detta gäller även mig själv. 
Kram S ❤️
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: