Jag vill också kvittra...

 
Jag hör fåglarnas kvitter
och kan riktigt känna hur de spritter.
De spelar och sjunger sin sång
som så mången gång.
De vet att sommaren sig närma,
de känner solens strålar värma.
Det frusna får liv
med små eller stora kliv.
Där något synes dött,
har ändå ett frö blivit fött.
Det växer nu upp ur mark
med en livskraft stark.
Fåglarna sjunger natten lång
det är en förberedande sång
att liv kommer spira på nytt
vintern får ge vika 
och någonstans där
är vi ganska lika...
 
 
Jag älskar att vara ute och höra fåglarnas kvitter den här årstiden.
De spelar och sjunger den ena högre än den andra, som att de försöker överrösta varandra.
Visst har vissa en vackrare melodi än andra men helheten är mäktig när alla sätter igång.
För mig är det pricken över i när dessutom storspoven lägger till en överstämma till allt kvitter, vilken orkester.
När jag skrev dikten så tänkte jag även på livet och jämförelsen där.
Ni vet när det varit kämpigt ett tag av en eller annan anledning och det känns som kall vinter inombords.
Där sen rätt människor kommer till hjälp och börjar "kvittra"
Uppmuntrar och kommer med tankar så det börjar spira av hopp och liv igen. De som känner igen tecken på att det finns liv i det som ser dött ut och sprider känslan av framtidstro, en ny sommar en bättre tid.
Jag möter såna människor ibland som hjälper mig och andra att lyfta blicken. 
Som känner och tror på att det finns en ljusning mitt i allt.
Min önskan är att jag själv också ska få vara en sån medmänniska, som kvittrar in glädje i andra människors liv.
Önskar dig en underbar morgondag.
Kram S ❤
 
 

Kommentera här: