Vägen jag går...

 
Vägen jag går är ljus
den leder till min faders hus.
Vägen är inte alltid rak
Ibland faller jag,
hela tillvaron säger brak.
Bakom varje kurva en ny raka,
den gick bra
hela änglavakten de vaka.
Ja vägen är ljus
den som leder till min faders hus.
Jag är inte ensam på vägen
var den än går,
jag hittar med kompassen jag får.
Jag följer ljusets sken
ibland på ostadiga ben.
Jag fortsätter ändå gå,
det är bara så.
En dag är jag framme men inte än,
jag önskar få slå följde
även med dig min vän.
Tillsammans kan vi gå
där vägen är ljus,
den som leder oss hem
till vår faders hus ❤
 
 
En liten dikt inspirerad av morgonens promenad och där jag vill återge mitt hopp om att det finns en annan dimension som vi bara kan ana lite om nu.
Det ger mig hopp och tröst och är inte det minsta skrämmande precis som det ska vara.
Det är något att se fram emot den dag vi inte finns mer på denna jord, något som gäller alla som vill.
Pappa pratade ofta om himlen och att han längtade dit.
Inte för att han på något sätt inte ville leva här men han anade hur vackert och fantastiskt det kommer att vara.
Kanske därför även jag ofta skriver om himlen och det som en gång väntar.
Jag önskar att jag kunde ta bort alla känslor av rädsla som en del tyvärr fått med sig.
Där det har gjorts som något svårt och ouppnåeligt att få vara en del av detta.
Visst det finns många som tycker detta är helt påhittat och struntprat men det får stå för dom.
Jag har upplevt, sett och känt alldeles för mycket för att tro detta är en bluff.
Detta med Gud är mer än en religion för mig
det är en relation.
Med någon som är den bästa vän och som finns där i med och motgång.
Som skrattar med mig och som gråter med mig.
Som bär när jag inte själv orkar gå och som håller mig i sin hand när jag går genom livet,
det är tro för mig och därför går jag på vägen jag precis skrev om.
Kram min vän ❤ S
 
 
 
 
1 Kenneth:

skriven

Bra skrivet Suss..jag hör av mig ang några positiva funderingar som jag har om du vill utveckla bloggen..fortsätt skriv

Kommentera här: