Höll inte på att ta mig hem

 
Men det berodde inte på att jag gick en osynlig stig för tillfället utan för att jag fick så många tankar och njöt av allt det vackra omkring mig.
Såg på håll den väg jag tänkte gå och eftersom jag gått där många gånger förr så visste jag var stigen gick trots att den nu var täckt av snö.
 
Har ju skrivit en livsresa efter denna stig men då i sommartid så idag fick jag nya tankar.
Jag såg framför mig hur livet varit detta år när jag gick där. Jag plumsade nu i snön och det var jobbigare än när marken var bar, pulsen ökade och andningen blev snabbare, jag fick anstränga mig en del för att komma framåt, helt enkelt tyngre att gå.
Lite så har det känts periodvis i livet också detta år men jag har tagit ett steg, en dag i taget.
Nästa bild får symbolisera motstånd och bekymmer som dyker upp på livets stig, där man får göra ett val.
 
Det skymmer sikten och jag får bestämma om jag ska vända tillbaka, stå still eller...
Jag valde att ta tag i situationen (i detta fall grenen) och när snötyngden lämnade så blev sikten klar och vägen synlig igen.
 
Samma plats men utan snötyngda gren, detta hände en gång till under vandringen.
 
Jag fortsätter att gå och när jag gått en bit så ser jag att någon gått före mig, tror det var ett rådjur med tanke på de smala benen.
Det slog mig att så är det i livet också att det går så mycket lättare när någon går före, bredvid eller till och med bakom och hejar på, stöttar och uppmuntrar.
Har man tappat bort sig för en stund så kan de visa en på stigen igen, det behövs inga stora klumpiga fotspår utan en liten vänlig knuff i rätt riktning kan räcka.
 
 
Jag fortsätter ännu en bit och jag kommer till en riktigt brant avslutning med mer snö och det blir små steg i den och jag säger som Mattias Fredriksson i Tour de skis slalombacke att kliv kliv överlev, kliv kliv överlev...
Ja nu var det inte så farligt jobbigt där och då idag men visst kan det vara så ibland att det verkligen är tufft och man får säga till sig själv kliv kliv överlev för jag vet att när uppförsbacken är slut så möts jag av detta 
 
Det är upplyst, helt enkelt ljust.
Vägen bär och stegen blir lätta att gå igen, andningen känns bättre så skönt. Jag lyfter blicken och det är vackert, jag kan se det nu.
Tack gode Gud att dessa dagar också finns ❤
 
Jag vet inte om ni förstår vad jag skriver när jag gör det med bilder men jag tänker att allas våra liv går väl upp och ner om man ser ett helt liv.
Eller kan det vara så att någon verkligen går igenom ett helt liv i nedförsbacke?
I alla fall så har jag insett att jag kan vara stark även när jag är svag. Jag skulle kunna bli bättre på att be om hjälp och jobbar på det eftersom jag har så fina människor omkring mig som jag vet finns där de stunder jag behöver. 
Fast ni vet känslan som kan smyga sig på att man inte vill besvära någon med sitt eget när alla verkar ha nog med sitt.
Fast tänk så mycket lättare livet skulle bli för oss alla om vi delade varandras bördor lite oftare, lyssna kan också vara att bära.
Det finns någon mer som jag också har möjlighet att gå till, som aldrig tröttnar på mig och som är mitt största stöd i livet. Han som aldrig är längre än en bön, en suck, en tanke bort, vilken förmån och trygghet genom allt 🙏
 
Just idag är mina steg lättare att gå
jag är tacksam över att det är så ❤
 
Tack för att du följde mig genom stigen idag.
Kram till dig från mig / Susanna ❤
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: