Visst förstår du?

 
När jag sitter här och skriver så är det nästan på timmen tre år sedan pappa tog sitt sista andetag.
Jag är i tanken tillbaka på akuten och det spelas upp hela scenariot ännu en gång.
Känslan av overklighet när jag tvingades inse att det snart skulle vara över.
Kommentaren från narkosläkaren när vi var på väg till hissen med pappa för att röntga honom.
-Visst förstår du att din pappa klarar nog inte det här!
Hur ska man kunna förstå de orden och fatta, jag gjorde nog aldrig det.
Ingen är väl beredd när det är dags oavsett om det är väntat eller oväntat.
En del av sorgen för mig är att jag aldrig fick tillfälle att säga det jag nu önskar att jag hade sagt.
Just där och då ville jag bara finnas för honom, inge lugn och inte skrika ut min förtvivlan när jag såg livet försvinna.
Det fanns ingen tid för något avskedstal eller tacktal för allt som han gjort för mig, det var bara en massa vårdpersonal i rörelse överallt  som gjorde sitt för att lyckas hålla honom kvar i livet.
Jag kunde hålla hans hand och viska i hans öra att jag älskade honom innan vi åkte upp med hissen.
Sen var det över och jag tänker fortfarande på att jag egentligen aldrig sa hejdå fastän jag var där men på något sätt kändes det inte passande även om han säkert förstod det själv.
Så idag och många andra dagar sköljer saknaden över och jag önskar mig tillbaka en stund för att än en gång få hålla hans hand och viska några fler ord i hans öra.
Tack pappa för allt ❤
 
Vi får trösta varandra när saknaden värker inom oss.
kram S ❤
 
1 Anonym:

skriven

Nu rinner mina tårar oxå 💚

2 Anonym:

skriven

Nu rinner mina tårar oxå 💚

Kommentera här: