Beach road i mina ögon

 
 
Välkommen att följa mig och mina tankar efter Beach road.
För er som inte vet så är det en stig i skogen nära mig som min granne Daniel lagt många timmar på att fixa och göra så fin.
Redan första gången jag gick den så kom det tankar eftersom det är många olika miljöer man passerar så nu kommer en massa bilder och min resa genom livet i stigform.
Här börjar jag resan om livet och det är en bred väg, upplyst av lampor om det skulle bli mörker omkring.
Det går riktigt bra och lätt att ta sig fram och jag kan hålla ett högt tempo utan att snubbla.
En bit längre fram så smalnar det av något men stegen är fortfarande lätta, jag ser att det växer och är vackert omkring men ger mig inte tid att stanna. 
Så kommer det stunder när livet liksom kärleksfullt tvingar mig att stanna.
Att pausa och njuta av dess väldoft och jag kan faktiskt njuta en stund, men inte för länge.
Jag måste iväg...
Jag tar mig vidare trots att vägen inte är lika rak längre.
Ibland behöver jag gå runt och ibland blir det omvägar men jag tar mig framåt och jag kan fortfarande se det vackra.
Nu känns det riktigt bra igen, vägen/livet är rakt och luften omkring mig känns klar.
Jag ser vägen tydligt framför mig och vet precis var jag ska sätta stegen.
Nästan utan att behöva tänka, det flyter på.
Men så helt plötsligt mörknar det omkring, jag kan inte riktigt se det vackra längre.
Vad hände?
Det känns dystert och dött och jag vet inte riktigt vad som hänt med allt det vackra omkring mig.
Det känns som ljuset inte riktigt kan tränga sig in och jag saktar in på stegen.
Jag vill inte stanna för länge här så jag fortsätter röra på mig eftersom jag tycker mig se en ljusning längre fram, ett steg i taget och jag närmar mig det som i mina ögon ser ut som liv.
Där är det!
En öppning och jag kan se att det var värt att kämpa.
Det ljusnade igen och jag ser allt det vackra ännu en gång, kanske till och med på ett nytt sätt.
Vilken tur att jag fortsatte och inte gav upp. Nu njuter jag av det jag ser och är tacksam att vägen bar.
Erfarenheter efter livets väg har lärt mig att ibland måste jag jobba lite extra, främst med mig själv på ett snällt och varligt sätt.
Jag stannar till vid myrorna.
De är så otroligt flitiga och det som fångar mig är att de verkar så bestämda och har ett mål.
De är inte så stora men oj vad de orkar bära,
kanske jag också orkat mer än jag trodde jag skulle klara.
Visst har jag mött saker som varit tunga att bära. Tunga som den tyngsta sten och jobbiga att släpa på men där jag ändå haft kraften att gå vidare.
Visst stöter jag på hinder under vägen men jag har alltid hittat en väg förbi. En del av hindren finns nog bara tillfälligt och med tiden så försvinner de helt.
Jag fortsätter för jag har också ett mål, jag vill framåt
 
Jag vet att när jag närmar mig slutet av vägen och livet så finns det en bro som bär och tar mig till slutdestinationen.
Nämligen
Beachen eller med andra ord evighetens strand och där ska jag vila ut som aldrig förr...
 
 
Ja kära vänner om ni tagit er hela stigen ner hit i mitt långa inlägg.
Ni förstår ju att jag kommer att gå denna stig många gånger till både i skogen men även i livet.
De stunder det går lätt och när det tar emot, livet helt enkelt.
Många av tankarna kan nog de som drabbats av depression någon gång känna igen sig i men kanske även ni andra också.
Hoppas ni vill fortsätta läsa min blogg även i fortsättningen även om det är lite djupt emellanåt.
Kram S ❤
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: