Flygplatsbloggning

 
Tänkte att jag väljer en bild från bussresan hit till flygplatsen och då blev det den med slingriga vägar efter bergskedjan.
Det tog ca 1.5 timme men kändes mer som en sightseeing genom allt det vackra än en tråkig resa till flyget.
Det är helt klart det vackraste resmålet jag varit till och kommer nog att åka tillbaka fler gånger.
Rent, fräscht och trevlig befolkning både på hotellet, butiker och restauranger.
Jag tycker det är skönt att slippa inkastare till matställen och butikspersonal som går på. Här frågade de om man behövde hjälp och sen var det bra med det.
Vi är ju inte riktigt i högsäsongen vad gäller vädret men det har varit riktigt varmt även de dagar när det mulnat igen nån stund.
Nu sitter vi som sagt på flygplatsen och väntar på en försenad avgång och då är det bara gilla läget och göra något under tiden t.e.x blogga.
Nån fler bild innan jag återgår till den första.
Detta är från vår strand där vi trivdes bra.
Vårt hotell med de mäktiga bergen i bakgrunden, så maffiga.
Solnedgången mellan bergen fick mig att skänka en tanke till alla jag saknar ❤
 
Nu till den första bilden och den slingriga vägen med branten nedanför.
Visst kan livet också kännas så ibland.
Vägen är inte alltid rak och stupen kan kännas oroväckande nära. Vissa partier håller man andan för att inte tappa balansen och fotfästet, man vill inte falla och gå sönder.
Svårt att veta vad som väntar bakom varje krök men vågar man så kan man överraskas av det storslagna, det tar andan ur en.
Tar man ett steg i taget i lagom takt så kommer man fram och där väntar det vackra.
Det är värt resan för att få njuta av livets alla färger.
Så visst fortsätter vi slingra på och njuta av stunden även om vissa delar känns skrämmande.
Vi ses efter livets väg ❤
Kram S
Nu kommer planet 😊

Uppladdning ooch nedvarvning

 
 
Nu är det faktiskt dags att ge sig av till Kroatien och jag har börjat uppladdning med glass och bär.
Tänkte att jag skulle gå ner i varv också så ett bad med tända ljus tyckte jag var en bra idé.
Det gick väl sådär med att koppla av när hjärnan går igenom om allt kommit med i resväskan. Sen var det ju det där man fortfarande inte hittat som också skulle med. Jag grälar lite på mig själv att varför vänta till sista dan med att packa?
Så typiskt mig men det brukar ordna sig och lite hade jag ju förberett i alla fall, typ snacksen till flygresan 😂
Rastaflätor på benen, nja det kändes inte så lockande så bara fram med rakhyveln för en snaggning.
Det blev nog sisådär med avkoppling men varm blev jag i alla fall som uppvärmning inför solstolen.
Det ska bli spännande att åka till ett land vi aldrig besökt förut men jag har bara hört positivt så jag är förväntansfull.
Kanske det blir ett blogginlägg från stranden också, vi får se.
Nu ska jag sova så det snabbt blir imorgon och jag lovar att försöka njuta för er också när jag ligger i solen och lyssnar på vågorna.
Detta var ett kort inlägg men alltid något 😊
Kram S ❤
 

Beach road i mina ögon

 
 
Välkommen att följa mig och mina tankar efter Beach road.
För er som inte vet så är det en stig i skogen nära mig som min granne Daniel lagt många timmar på att fixa och göra så fin.
Redan första gången jag gick den så kom det tankar eftersom det är många olika miljöer man passerar så nu kommer en massa bilder och min resa genom livet i stigform.
Här börjar jag resan om livet och det är en bred väg, upplyst av lampor om det skulle bli mörker omkring.
Det går riktigt bra och lätt att ta sig fram och jag kan hålla ett högt tempo utan att snubbla.
En bit längre fram så smalnar det av något men stegen är fortfarande lätta, jag ser att det växer och är vackert omkring men ger mig inte tid att stanna. 
Så kommer det stunder när livet liksom kärleksfullt tvingar mig att stanna.
Att pausa och njuta av dess väldoft och jag kan faktiskt njuta en stund, men inte för länge.
Jag måste iväg...
Jag tar mig vidare trots att vägen inte är lika rak längre.
Ibland behöver jag gå runt och ibland blir det omvägar men jag tar mig framåt och jag kan fortfarande se det vackra.
Nu känns det riktigt bra igen, vägen/livet är rakt och luften omkring mig känns klar.
Jag ser vägen tydligt framför mig och vet precis var jag ska sätta stegen.
Nästan utan att behöva tänka, det flyter på.
Men så helt plötsligt mörknar det omkring, jag kan inte riktigt se det vackra längre.
Vad hände?
Det känns dystert och dött och jag vet inte riktigt vad som hänt med allt det vackra omkring mig.
Det känns som ljuset inte riktigt kan tränga sig in och jag saktar in på stegen.
Jag vill inte stanna för länge här så jag fortsätter röra på mig eftersom jag tycker mig se en ljusning längre fram, ett steg i taget och jag närmar mig det som i mina ögon ser ut som liv.
Där är det!
En öppning och jag kan se att det var värt att kämpa.
Det ljusnade igen och jag ser allt det vackra ännu en gång, kanske till och med på ett nytt sätt.
Vilken tur att jag fortsatte och inte gav upp. Nu njuter jag av det jag ser och är tacksam att vägen bar.
Erfarenheter efter livets väg har lärt mig att ibland måste jag jobba lite extra, främst med mig själv på ett snällt och varligt sätt.
Jag stannar till vid myrorna.
De är så otroligt flitiga och det som fångar mig är att de verkar så bestämda och har ett mål.
De är inte så stora men oj vad de orkar bära,
kanske jag också orkat mer än jag trodde jag skulle klara.
Visst har jag mött saker som varit tunga att bära. Tunga som den tyngsta sten och jobbiga att släpa på men där jag ändå haft kraften att gå vidare.
Visst stöter jag på hinder under vägen men jag har alltid hittat en väg förbi. En del av hindren finns nog bara tillfälligt och med tiden så försvinner de helt.
Jag fortsätter för jag har också ett mål, jag vill framåt
 
Jag vet att när jag närmar mig slutet av vägen och livet så finns det en bro som bär och tar mig till slutdestinationen.
Nämligen
Beachen eller med andra ord evighetens strand och där ska jag vila ut som aldrig förr...
 
 
Ja kära vänner om ni tagit er hela stigen ner hit i mitt långa inlägg.
Ni förstår ju att jag kommer att gå denna stig många gånger till både i skogen men även i livet.
De stunder det går lätt och när det tar emot, livet helt enkelt.
Många av tankarna kan nog de som drabbats av depression någon gång känna igen sig i men kanske även ni andra också.
Hoppas ni vill fortsätta läsa min blogg även i fortsättningen även om det är lite djupt emellanåt.
Kram S ❤