Ett år efter kraschen

 
Jag tar upp telefonen och svarar
-Tomas har kraschat med flygplanet!
Ni vet ett sånt samtal när tiden stannar upp för en stund och hjärnan jobbar febrilt för att ta in 
vad som egentligen sas.
Jag ska ta er tillbaka till den dagen och känslorna för en stund men det viktigaste är var vi är nu ett år senare.
Min bror har delat med sig av några bilder som jag får publicera här och det är för oss i familjen väldigt starka bilder på många olika sätt. De tar oss tillbaka till alla tårar men också hoppfullheten och styrkan i någon som bestämt sig för att kämpa ❤ 
När jag ser bilden på planet så var det även den synen som mötte räddningspersonalen som kom till platsen.
De gjorde ett fantastiskt jobb och vi är så tacksamma för alla kloka beslut som togs.
När man nu vet att att det var så här planet såg ut så kan man inte annat än tro på änglavakt och mirakel.
 
Jag visste inte att Tomas skulle flyga den dagen så chocken när samtalet kom var stor och jag minns att jag rusade ut från affären till bilen där Christer satt och väntade.
Förmodligen väldigt osammanhängande så berättade jag vad som hänt och sen är det svart en stund förutom att känslorna var ett kaos.
Jag ringde till mamma som också fått veta och som dessutom sett alla blåljus bara en bit från sitt hem.
Att höra hennes röst av förtvivlan och smärta är något som aldrig lämnar mig och jag sa mamma vi kommer så fort vi kan.
På väg dit så möter vi även upp Tomas familj och vi kramade om varandra där på parkeringsfickan och alla var vi i samma fruktansvärda känsla av ovisshet.
Att inte veta hur skadad, lever han, var är han nu, vart ska vi ta vägen?
Vi fortsatte mot Påle, mamma och olycksplatsen för att få något besked.
Den dagen brydde jag mig inte om att C körde för fort utan jag ville komma fram fortast möjligt.
Väl framme vid olycksplatsen så möts vi av blåljus i massor, räddningspersonal, bybor och reportrar.
Efter att ha bönat och bett så får jag till slut veta att han är väldigt allvarligt skadad men lever och är på väg i helikopter till sjukhuset.
Jag skakar i hela kroppen och fattar fortfarande knappt vad som hänt.
Kramar om mamma och nu börjar några veckor som känslomässigt går upp och ner för oss alla men där vi som familj aldrig ger upp och vägrar tro på något annat än att det ska gå bra.
 
 
Människor omkring är ett stort stöd både i tanke och bön och som jag är tacksam för det när livet vänds upp och ner. Känslan av att vara buren och omsluten är en rikedom som inte kan mätas i pengar.
Brorsan själv är nedsövd under nästan två veckors tid och lyckligt ovetande om allt som sker och att han vandrar mellan nu och evigheten. 
Hans närmaste familj finns hela tiden vid hans sida och håller oss övriga i familjen uppdaterade om varje litet skeende och framsteg.
Det är här vi växer oss ännu starkare tillsammans som familj, som man ofta gör i såna här situationer.
Vi gråter, skrattar, känner och bär varandra ❤
Första gången jag besöker intensiven så tror jag att jag ska vara beredd men fastän jag jobbar inom vården så blir det en helt annan sak att se sin egen bror nedsövd i respirator, sladdar överallt och järnställningar som ska hålla ihop de otroligt svåra benbrotten.
Det faller en och annan tår när jag viskar i hans öra om alla som tänker på honom och att vi vill att han kommer tillbaka till oss.
 
Som ni ser på bilden så hade det varit lättare att berätta om det som var helt i kroppen och bara att se bilden igen gör mig ännu mer tacksam för idag.
Efter ca 14 dagar så väcker de upp Tomas igen och jag råkar vara där just den dagen och minns att sköterskan sa att det kan vara bra med ett känt ansikte. Jag gick med darrande ben in för jag visste ju inte vad som väntade, vad skulle jag säga?
Har frågat nu i efterhand om han kom ihåg att jag var där men det gör han inte och det är helt förståeligt när man är så medicinerad och varit nedsövd.  Det var en speciell blick som mötte mig, frågande och hur han ser ner på sina ben. Jag sa så lite som möjligt bara att du är på sjukhuset och har gjort illa dig lite och att din fru är på väg just nu.
Har försökt att förklara nu efteråt för honom att jag fick anstränga mig till det yttersta för att höra att han ville ha vatten.
Men han var vaken, han levde och här kan vi väl säga att den riktiga resan och vägen tillbaka började.
Och vilken resa!
Jag har nog aldrig haft någon i min närhet med denna enorma vilja att "komma tillbaka"
Att varje dag utmana sig själv att klara lite till,  att pressa sig själv lite till och lite till.
Att överträffa gång efter gång det både läkare och sjukgymnaster trodde var möjligt till nästa besök.
Vi som stod och står brevid har inga andra ord än att du är vår hjälte och en kämpe utan dess like.
 
 
Efter väldigt många operationer, läkare som tagit kloka beslut, din enorma vilja så är du nu på benen igen.
Här kommer någon fler bild på framstegen
 
 
Här är du på en vanlig avdelning och familjen på besök och nya snygga skydd på benen.
Inte länge efter denna bild så fick brorsan komma hem och efter tre månader så fick han börja att sätta ner fötterna på golvet igen.
Sen har vi fått följa den fantastiska resan tillbaka i bilder och filmklipp och vi har delat glädjen med honom.
Jag minns att samma morgon som olyckan då skrev jag en dikt om att det är fruset runt omkring men där inuti finns det liv och att det ska bli sommar ännu en gång i ditt liv. Inte visste jag då att det skulle stämma in på min bror och bilden som nu kommer visar på att det blev ännu en sommar och ännu fler som väntar
 
Tycker om den här bilden av två fantastiska människor som tar sig an framtiden tillsammans ❤
Sen nästa bild av vår mamma med sin älskade son som hon är så stolt över
 
Här var de i färd med att fixa på gården lite och mamma fick vara Tomas händer och han arbetsledare 😉
Likadana arbetsmyror båda två så de trivs 😊
 
I nuläget så fortsätter framstegen och Tomas har börjat arbeta halvtid och vi är fortfarande fulla av beundran över hans vilja och kämpaglöd.
Detta var en liten resa vi tog er med på och det kanske kommer mer någon gång när Tomas sitter vid pennan själv för nu blev det ju lite mer från min synvinkel. 
Det är många som undrat hur det har gått efteråt och detta visar en del.
Ni kan ju ana att det är många känslor en dag som denna.
Jag har alltid trott på mirakel och att de kan ske och Tomas du är mitt ❤
 
Det var inte dags för dig att gå
och jag är tacksam för att det var så.
Du tillhör ännu livet
det som vi aldrig kan ta för givet.
En ny chans att fånga dagen som den är
kanske inte på samma sätt men du är här.
Den bön jag har
är tack till änglahären som dig bar.
Vi gläds över framsteg och hopp
och inget kan sätta stopp.
Du är en kämpe som klarar det du vill
och alltid lite till.
Vi älskar dig ❤
 
Kram S
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: