Dimman drar in

Började med detta inlägg för flera dagar sedan men nu får det bli klart.
Egentligen så var det den vackra månen jag skulle ta en bild på men när jag tittade på bilden så var den suddig och det första jag såg var dimman.
Tanken slog mig genast att man göra liknelse över dimman och livet?
Jag tycker det i alla fall och drar mig tillbaka när jag haft mina tyngre perioder i livet och kallar de för dimman.
För när livets dimma drar in kan den kännas både skrämmande och obehaglig tycker jag.
Sikten blir sämre och jag behöver vara vaksam så jag väljer rätt väg, annars kan det vara lätt att gå vilse där i dimman. Omständigheterna och det som tynger kan lätt omslingra en, man sugs in i dimmans värld.
Och om dimman är tillräckligt tjock och sikten försvinner helt så snurrar det och man tappar fotfästet för en stund.
Det värsta är att man t.o.m kan fastna där i dimman om man inte ser upp. Gäller att försöka ta små steg ut ur den dåliga sikten, ett steg i taget.
Jag vet ju att när dimman lättar så känns allt så mycket klarare igen.
Kanske det kan vara som på bilden att man glömmer lyfta blicken och se den vackra månen på grund av dimman som grumlar just då, kanske?
 
Sen den där känslan när dimman lättar och man börjar se vägen framför sig igen.
Man kan ta längre kliv, sikten är fri och man är inte rädd att stöta på några faror just då.
Ljuset trycker undan dimmorna och man kan andas klar luft igen, tack för värmen och ljuset ❤
 
Ja inte vet jag om nån begriper vad jag skriver men själv har jag en bild i huvudet.
Det är drygt tre år sedan jag verkligen kände mig som i en dimma, när utmattningsdepressionen drog in och jag inte såg långt framför mig.
Hade svårt att se någon ljusning just då men på något sätt så tog jag små små kliv och och den släppte sitt grepp om mig och jag såg en hoppets väg framför mig igen.
Jag hoppas verkligen att jag slipper hamna där igen och att jag hinner se om dimman närmar sig så jag kan gå åt ett annat håll.
Kanske är du lyckligt lottad och undkommit dessa tjocka dimmor i ditt liv och då gläds jag med dig och ber dig vara tacksam.
Men till dig som kanske befinner sig där just nu, i den tjockaste dimman så hoppas jag att det får tändas ett dimljus en bit längre fram så du kan se och ta ett litet steg i taget, framåt mot en tid när det lättar igen.
En dag så hoppas jag vi alla kan lyfta blicken och se att det är helt klart och att det växer av liv omkring oss
 
Kram S ❤
 

Kommentera här: