Dags att ge sig av...

 
Jag har varit här länge nog,
någonstans efter vägen
så var det en del av mitt inre som dog.
Jag tog mig upp på land
med hjälp av en varsam hand.
Årorna vek jag in,
jag behövde tid
att inse att tiden är min.
Kedjelänken har hållit,
jag har hållit mig kvar.
Ett skydd under så jag inte
har skadats mot mark,
nu är min tid och jag vill vara stark.
Jag lämnar land,
tillsammans med samma varsamma hand.
Jag vill färdas på dagen och natten 
genom grund och djupa vatten.
Så länge jag är hel så håller det tätt
och kursen vill jag också ha rätt.
Kanske jag möter dig på färden,
på min resa genom världen ❤
 
 
Tog denna bild i helgen när vi var i Arjeplog och tankarna föddes till denna dikt.
Kanske vi ibland parkerar oss själva när livet gått hårt fram mot oss och så måste det också få vara.
Har däremot själv haft svårt att tillåta mig det men någonstans efter vägen så har jag ändå insett att jag också haft behov av det.
Det viktigaste är att man inte blir kvar där på torra land för länge. Tar man sig inte ut för egen kraft så behöver man be om hjälp och kanske få en knuff att ge sig ut i vattnet (livet) igen.
Vågar vi be om hjälp så kanske vi ger mod till någon annan att göra detsamma.
Alla kan vi behöva hjälp någon gång i livet liksom när man sköter om en båt som ligger uppe på land.
Den kanske har sprickor som behöver tätas för att inte sjunka, tjäras in eller nya fästen till årorna.
Kanske du har en vän som också behöver den omsorgen just nu för att inte gå sönder eller sjunka. Som behöver en knuff för att kunna ge sig ut igen eller kanske är det du.
Vi får hjälpas åt att kasta ankar
detta var mina tankar ❤
 
Kram S ❤
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Micke j:

skriven

Snygg bild

Svar: Tack Micke ❤
susannasljusglimtar.se

Kommentera här: