Torrt

 
Just nu känns det så!
Tittade på detta kort och insåg att visst kan det kännas så ibland.
Det finns så mycket vackert runt omkring, så många möjligheter, sån rikedom.
Det växer, lever och sprudlar av liv hos människor jag möter och själv känner jag mig ensam som denna förtorkade trästock.
Fast är det så?
Eller känner andra sig också som livlösa stockar emellanåt fast de inte delar med sig av det på en blogg, ganska dumt och utlämnande säger jag till mig själv.
Lämna ut sig själv på detta vis, släppa på fasaden.
Visst är det korkat!
Nästa stund tänker jag att det måste finnas fler och någon som kanske behöver läsa att du är inte ensam.
Vad gör man då i dessa torrtider?
Jag har tyvärr inga enkla svar men för mig är det så här.
Som jag skrev i början, just nu är det så.
Livet har lärt mig att efter regn så kommer det alltid solsken igen. Kanske inte på en gång men till slut så spricker det upp igen.
Kanske därför jag vågar, kan skriva och prata om det.
På något konstigt sätt vara lugn i de lite torrare stunderna. Jag har lärt mig leva med dessa och vet att jag klarar det också.
Det jobbigaste är att släppa taget om fasaden, erkänna att man behöver hjälp vissa stunder.
Att släppa tankarna som maler och byta dem mot de som bygger upp.
Att skriva eller på annat sätt sätta ord på sina känslor har för mig varit till stor hjälp.
Ni kanske själva varit med om att i ens eget huvud kan saker, ting och bekymmer bli enormt stora och när man sen får sätta ord på det tillsammans med en god vän så blir och låter det annorlunda.
Skulle vi våga prata oftare om dessa stunder också med varandra istället för att bära dom inom oss så kanske många skulle slippa känna skuld och ångest.
Du är helt normal och underbar även när du är en torrfura.
Personligen så dras jag ju till dessa träd när jag är i skogen, de sticker ut i mängden och därför fastnar de på mina bilder.
Så jag säger även till mig själv att jag är fortfarande Susanna med alla mina egenskaper även i de torra perioderna och jag ska inte stanna här länge.
Snart spricker det upp igen och då blir det förhoppningsvis lite muntrare inlägg.
Jag tycker dock att det är viktigt att våga dela livets alla skiftningar, det gör mig stark och jag hoppas vara någon till tröst att inte ge upp för det gör inte jag.
Avslutar med en liten dikt som uppmuntran.
 
I dessa torra stunder 
när hjärtat gråter.
När bara 
hopplöshetens tankar låter.
Det gäller att stå fast
inte följa tankarnas tvära kast.
Att lämna allt i trygga händer
lita på att det vänder.
Det kan kännas svårt
och hårt.
Men tiden säger att det går,
ta varje chans du får.
Låt glädjen få del i ditt liv ännu en gång
låt ditt inre få sjunga hoppets sång.
Våga släppa taget
du kommer vinna slaget.
Vinna över det som
om dina tankar fick makt,
låt det få ske i din egen takt.
Dina ögon kommer le igen
våga tro älskade vän ❤
 
Kram S
 
 
 
 
1 Kerstin:

skriven

Tack, Susanna just nu behöver jag dina tankar, ord och den fina dikten. Kram❤️

Svar: Kram fina Kerstin ❤
susannasljusglimtar.se

Kommentera här: