En röst

 
För någon vecka sedan när jag körde hem från jobbet så blev jag plötsligt så sorgsen.
Jag hade aldrig trott att rösten jag hört i 45 år skulle börja blekna.
Jag har kunnat höra den inom mig när jag har valt att plocka fram den och minnas.
Var inte beredd på den känslan att stämman kändes avlägsen och annorlunda och det kändes märkligt.
Så fick jag ett sms idag med en ljudfil och hälsningen om jag ville höra när pappa berättade en rolig historia om en ko.
Satte på mig lurar, blundade och lyssnade och där var den ju!
Rösten precis som jag minns den och med samma inlevelse och humor som bara han hade.
För en stund så satt han med mig i soffan ❤
Jag blev glad samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder. En våg av saknad sköljde över men tacksamhet över att nu är rösten stark igen.
 
Avslutar med denna
 
Jag saknar din röst
vinter, vår, sommar och höst.
Vill inte att din stämma ska tystna,
inte någonsin.
Rösten gör minnen starkare 
när jag tänker på dig,
åh vad den betyder mycket för mig.
Jag ska hålla den vid liv på något sätt
för mig känns det i alla fall rätt.
Pappa dina ord
har så många gånger gett mig tröst,
så inte konstigt att jag saknar din röst.
Även om tonen en dag bleknar
så minns jag alltid dina ord.
De bär jag med mig
så länge jag själv finns på vår jord.
Den dag vi sedan möts igen
ska jag viska i ditt öra
att jag älskar dig
och sedan får jag dig för evigt höra ❤
 
Några tankar från mig och tack min bror för ljudklippet, det kändes gott.
Kram S 

Kommentera här: