Om jag skulle drabbas...

Efter att många år ha arbetat med människor som drabbats av olika demenssjukdomar så har de en speciell plats i mitt hjärta och jag älskar att kunna finnas där hos dem mitt i livet.
Tankarna till denna dikt kom till en dag när jag kände sådan tacksamhet över att kunna få vara med och göra skillnad, göra någons dag sådär speciell.
Började sen fundera på hur jag skulle vilja bli bemött om jag själv skulle drabbas,
kanske märkligt att tänka så men det gjorde jag.
Det är även detta jag försöker ha med mig i mitt eget möte med dessa fantastiska människor.
Leendet och närvaron, att få känna sig sedd och behövd.
Det som varje människa behöver men kanske dessa lite extra.
Att jag valde just denna bild är för att bortom dimman så finns allt det vackra kvar,
det gäller bara att locka fram det.
 
Låt mig få känna mig värdefull,
se förbi min sjukdom och se mig för min egen skull.
Om jag inte längre känner igen dig och vet vem du är,
kom ihåg att när minnet fanns kvar så var du mig kär.
Prata inte ovanför mitt huvud utan prata till mig,
kanske svaren blir något tokiga men jag försöker förstå
och komma ihåg orden från dig.
Låt mig få baka även om resultatet inte går att smaka,
när jag inte ser kan du kasta bort,
för jag fick vara lycklig en stund så kort.
Låt mig fortsätta följa med på äventyr stora som små,
även om jag glömt det innan jag är hemma uppskattade jag det så.
Bli inte orolig om jag inte hittar och absolut vill ta en annan väg,
följ med en bit så kan vi vända och inget farligt behöver hända.
Om mina ord försvinner helt
eller jag fått nya ord och pratar stelt,
snälla lyssna på mig ändå
för jag har förmodligen mycket att berätta och vill du ska förstå.
Om dagen kommer och du känner dig trött och slut
så hoppas jag du fattar ett klokt beslut.
Ta hjälp av någon annan så du inte bara upplever mig som en börda.
Jag vill ju att våra stunder ska vara fina, ja både dina och mina.
Jag kommer givetvis att undra då varför du känner så
men jag vet det nu medan mina tankar är klara,
när jag fortfarande för mig själv kan svara.
Så till dig som tar emot mig i mitt nya hem,
möt mig med ett leende det första du gör,
förmodligen så känner jag mig både ängslig och skör.
Se mig sen för den jag är
krama mig ofta, låt mig få vara nu och här.
Låt mig inte bara titta på och sitta still,
utan låt mig hjälpa till, det är något jag vill.
Även om glaset hamnar upp och ner och besticken på sned
Vad gör det?
Jag fick ju vara med!
Med stöd så klarar jag nog en och annan uppgift,
däremellan kommer jag förmodligen att ge mig av på vift.
Säger även till dig att prata till mig,
jag hör, försöker förstå och önskar att du kan ge mig tid
när svaret kanske dröjer och frustrationen tar vid.
Se mig i ögonen så ser du mitt jag,
inte min sjukdom, den som om mina tankar fick tag.
Jag önskar att när du möter mig så ger du alltid
det finaste leendet du har,
då kan jag vara trygg,
jag förstår att du är min vän och håller om min rygg.
Jag kommer förmodligen att fråga och berätta samma sak om och om igen,
jag hoppas det är roliga saker så du får skratta med mig
och att även du bjuder på något roligt om dig.
Om jag nattetid börjar vandra runt, orolig och ledsen.
Stanna hos mig, håll min hand en stund,
då blir jag nog lugn och får en blund.
Ja som skrivits har så önskar jag mig ett värdigt liv även om minnet sviker
och jag blir en lite annorlunda jag,
att jag ändå får bli bemött som just jag,
då kan jag fortsätta leva lycklig för stunden
tills jag når den eviga lunden ♥
 
PS!
Kom för allt i världen ihåg att jag vill ha taco och majskolvar
om jag glömmer bort att säga det.
Kram S