Om jag skulle drabbas...

Efter att många år ha arbetat med människor som drabbats av olika demenssjukdomar så har de en speciell plats i mitt hjärta och jag älskar att kunna finnas där hos dem mitt i livet.
Tankarna till denna dikt kom till en dag när jag kände sådan tacksamhet över att kunna få vara med och göra skillnad, göra någons dag sådär speciell.
Började sen fundera på hur jag skulle vilja bli bemött om jag själv skulle drabbas,
kanske märkligt att tänka så men det gjorde jag.
Det är även detta jag försöker ha med mig i mitt eget möte med dessa fantastiska människor.
Leendet och närvaron, att få känna sig sedd och behövd.
Det som varje människa behöver men kanske dessa lite extra.
Att jag valde just denna bild är för att bortom dimman så finns allt det vackra kvar,
det gäller bara att locka fram det.
 
Låt mig få känna mig värdefull,
se förbi min sjukdom och se mig för min egen skull.
Om jag inte längre känner igen dig och vet vem du är,
kom ihåg att när minnet fanns kvar så var du mig kär.
Prata inte ovanför mitt huvud utan prata till mig,
kanske svaren blir något tokiga men jag försöker förstå
och komma ihåg orden från dig.
Låt mig få baka även om resultatet inte går att smaka,
när jag inte ser kan du kasta bort,
för jag fick vara lycklig en stund så kort.
Låt mig fortsätta följa med på äventyr stora som små,
även om jag glömt det innan jag är hemma uppskattade jag det så.
Bli inte orolig om jag inte hittar och absolut vill ta en annan väg,
följ med en bit så kan vi vända och inget farligt behöver hända.
Om mina ord försvinner helt
eller jag fått nya ord och pratar stelt,
snälla lyssna på mig ändå
för jag har förmodligen mycket att berätta och vill du ska förstå.
Om dagen kommer och du känner dig trött och slut
så hoppas jag du fattar ett klokt beslut.
Ta hjälp av någon annan så du inte bara upplever mig som en börda.
Jag vill ju att våra stunder ska vara fina, ja både dina och mina.
Jag kommer givetvis att undra då varför du känner så
men jag vet det nu medan mina tankar är klara,
när jag fortfarande för mig själv kan svara.
Så till dig som tar emot mig i mitt nya hem,
möt mig med ett leende det första du gör,
förmodligen så känner jag mig både ängslig och skör.
Se mig sen för den jag är
krama mig ofta, låt mig få vara nu och här.
Låt mig inte bara titta på och sitta still,
utan låt mig hjälpa till, det är något jag vill.
Även om glaset hamnar upp och ner och besticken på sned
Vad gör det?
Jag fick ju vara med!
Med stöd så klarar jag nog en och annan uppgift,
däremellan kommer jag förmodligen att ge mig av på vift.
Säger även till dig att prata till mig,
jag hör, försöker förstå och önskar att du kan ge mig tid
när svaret kanske dröjer och frustrationen tar vid.
Se mig i ögonen så ser du mitt jag,
inte min sjukdom, den som om mina tankar fick tag.
Jag önskar att när du möter mig så ger du alltid
det finaste leendet du har,
då kan jag vara trygg,
jag förstår att du är min vän och håller om min rygg.
Jag kommer förmodligen att fråga och berätta samma sak om och om igen,
jag hoppas det är roliga saker så du får skratta med mig
och att även du bjuder på något roligt om dig.
Om jag nattetid börjar vandra runt, orolig och ledsen.
Stanna hos mig, håll min hand en stund,
då blir jag nog lugn och får en blund.
Ja som skrivits har så önskar jag mig ett värdigt liv även om minnet sviker
och jag blir en lite annorlunda jag,
att jag ändå får bli bemött som just jag,
då kan jag fortsätta leva lycklig för stunden
tills jag når den eviga lunden ♥
 
PS!
Kom för allt i världen ihåg att jag vill ha taco och majskolvar
om jag glömmer bort att säga det.
Kram S
 

Nu virvlar det

Ibland är det svårt att sova
det kan jag lova.
Tankar som virvlar runt 
och innehåller mest en massa strunt.
Varför ska man älta 
vissa tankebyggnader vill jag välta.
Svårt att finna lugn och ro 
när man låter tankar gro. 
Små bekymmer blir som höga murar 
och ångesten ligger där och lurar. 
Det känns svårt en stund 
känslorna ger mig ingen blund. 
Lyfter till slut blicken ovanför muren 
ser att det finns ljus och känner mig buren. 
Jag ska nog ta mig ur virvlande tankar
även denna gång 
annars blir natten så lång. 
En ny dag gryr 
det är ingenting jag styr.
Jag är den jag är, 
lever nu och här...
 
Ja man kan ju alltid skriva när man inte kan sova.
Efter samtal med andra så vet jag att det är så för de flesta att när kvällens timmar kommer så blir allt så mycket större.
Kanske för att man blir själv med sina tankar och att det blir stilla omkring. 
Man ger sig tid att känna efter och lyssna på sig själv en stund.
Måste säga att det är mycket roligare att lyssna på mig själv de gångerna när jag gjort något trevligt och det är det som får fylla mina tankar, 
ibland kan jag t.o.m skratta åt mig själv när jag gjort något halvgalet. 
Andra gånger så är det sorgsna tankar som får mig att gråta inombords, ibland för min egen skull men oftast för människor jag har mött och som har det svårt på olika sätt. 
Fast det är nog tankarna av oro som är jobbigast och idag läste jag i min almanacka ett citat som sa
-Ibland oroar jag mig att jag oroar mig för mycket!
Ja så kan det vara i perioder men det är nog helt normalt skulle jag tro, gäller bara att det inte tar över.
Blott en dag ett ögonblick i sänder vad som än händer, 
det är nog så vi får leva och göra så gott vi kan och tro att det räcker. 
Nu har jag skrivit av mig så nu sover jag nog gott.
Kram alla och jag önskar er fridens tankar, kram S 💕 
 
 
 
 
 
 
 

Livets backar

Glad i sinnet så hakade jag på detta sällskap på en tur till min barndomsby Pålsträsk.
Det börjar alltid bra med en nerförsbacke men sen är det tungt genom hela byn ända upp till stora vägen. Sen ganska plant för att sedan ha en enorm backe nerför, yippie!
Det är sen när vi ska hem och jag måste uppför denna backe istället som jag började fundera och gjorde liknelsen om livet.
De flesta dagar tycker jag man trampar på, det rullar utan att jag tänker så mycket.
Inte allt för mycket motstånd men slutar jag trampa tar det ändå helt stopp så det gäller att ändå trampa runt.
Sen finns de där, ni vet dagarna när det är så uppför och man nästan åker bakåt istället.
Jag trampar på och benen känns tunga som bly, här skulle man ju helst bara kliva av och och stanna. Helt enkelt ge upp eller vända tillbaka.
Men så kommer jag ihåg att jag har ju varit i liknande backar förr och jag vet att när jag väl når krönet så kommer det att bli lättare så jag trampar vidare men det går inte fort. 
Så äntligen känner jag hur det börjar plana ut och jag kan öka takten lite för att sen rulla nästan utan att trampa alls. 
Det går lätt nu, jag passar på att vila lite och kan även njuta av allt det vackra jag ser.
Det kommer nog snart en uppförsbacke igen men först ska jag njuta. Jag vet nu att bakom varje uppförsbacke kommer även en nerförsbacke så jag försöker trampa vidare i livets backar, en backe i taget. 
 
Ja ni hör hur jag funderar och ibland så undrar jag om någon förstår när man skriver i bilder men jag är glad att ni peppar mig att ändå fortsätta blogga och på ett sätt så blir det ju min dagbok ni får ta del av.
Ängeln på bilden fick jag som present idag och den gladde mig.
Jag har verkligen många jordiska änglar i mitt liv också, som finns där för mig när jag behöver och det är en rikedom måste jag säga.
Nu ska jag bjuda några av dem på glass, nyplockade vildhallon och saltlakritsflakes.
Ha en fortsatt trevlig kväll och tack för titten in på bloggen.
Kram S 💕